Akademisk Ridkonst är så gammalt att dess ursprung inte riktigt kan bestämmas med tanke på att det redan 400 år f.Kr. fanns filosofier om hur man rider en häst efter dess naturliga förmåga. Men att det i Europa från 1500- talet och framåt fanns ridakademier och som det än idag finns rester utav vet vi ju med säkerhet. Det innebär därmed att det fanns flera olika mästare och deras läror genom tiderna att utbilda sin häst efter, beroende på vad hästen användes till, vem skulle rida den och vad det fanns för hästmaterial att tillgå mm.

Akademisk Ridkonst är idag, något som mästaren Bent Branderup och hans blinda knabstrupper hingst Hugin har skapat och satt namnet på. Det är Hugin som med sina fysiska skador fått Bent att förstå vad det handlar om att rida en häst frisk med hjälp av genomtänkt gymnastisering. För att förstå vad genomtänkt gymnastisering är, så måste man ha studerat de olika metoder som användes på ridakademierna under olika tidsperioder. Syftet var förstås genomgående, att skola sin häst stark och smidig, kunna rida den med minimala hjälper där hästen låter sig formas och styras från ryttarens tyngdpunkt och ge hästen en god livskvalitet som gjorde att den höll och kunde användas upp i hög ålder, då utbildade hästar i förhållande till dåtidens ekonomi var enormt dyra.

Så att idag rida Akademisk Ridkonst efter Bent Branderups filosofi är inte bara att rida enhändigt på en stång och ha en viss typ av utrustning eller dräktparad. Det handlar om att vilja lära sig förstå hur hästens kropp fungerar och kunna se vad som är äkta och oäkta, till ex., Hur ser avspända muskler ut. Att vilja lära sig att genom sin egen kropp få information om vad som händer i hästens kropp och därefter ge en hjälp eller korrektur, om det nu behövs.

Att förstå vidden av att vilja rida på detta sätt är också att ha förståelse och känsla för hästen som individ och samarbeta med dess kropp och framförallt psyke. Man kan inte bara jobba med det fysiska när man jobbar med en levande varelse, det handlar om att förstå helheten.

Att rida enligt Bent Branderups lära, är inget man lär sig på bara en helgkurs eller genom att enbart läsa böckerna. Man måste rida, och ha tillgång till en bra instruktör, som kan förmedla läran. Man måste också själv ha en vilja att förkovra sig, i bland annat anatomi, att förstå musklerna och skelettets funktion- arbete, bettets verkan- funktion, sadlar mm. Kanske ska man också se Bent själv arbeta sina hästar. Först då får man den bästa bilden av vad hans lära är, om man nu använder hans namn. När man gått till källan för att söka kunskap har man en bra referens till vad en instruktör försöker vidareförmedla.

Man måste också arbeta med sin egen kropp och själ för att kunna komma vidare i sin ridning, givetvis efter vilka ambitioner man har, men detta var något som man också arbetade med på ridakademierna förr. Fäktning och dans är ett par av de ämnen som man också studerade. Fäktning till exempel handlar inte bara om att lära sig en teknik för att gå i närkamp med fienden. För att kunna använda tekniken i praktiken, så måste man också behärska sitt sinne, att bli arg gör inte fäktningen bättre och effektivare, tvärtom. Detta går ju förstås igen i ridningen också.

Att kunna dansa är ett mjukt sätt att gymnastisera sin kropp, men framför allt att kunna kontrollera rörelser och känna takt och tempoförändringar, att kunna föra sin partner -eller varför inte sin häst. Förstår ni? Det handlar om att förstå helheten och harmonin.

Alla som är på denna väg i den Akademiska Ridkonstens anda, har mycket att lära och det är det som gör resan och kunskapen så spännande. När man börjar ana vidden av denna gamla ridkonst så förstår man helt plötsligt hur lite man kan och hur mycket det finns att lära sig och att det handlar om gamla kloka kunskaper och synsätt för att kunna utbilda sin häst och få uppleva det som vi alla drömmer om - att bli ett med hästen.

Detta är vad den Akademiska Ridkonsten står för, för mig, och detta är vad jag har förstått under de få år som jag ridit och undervisat i ämnet.