Jag är född –72 och uppvuxen på en hästgård utanför Arvika i Värmland. Här har jag gått mellan hästben sen jag var helt liten. Min pappa, K Göran Eriksson har under min uppväxt och levnad varit uppfödare av fjordhästar med förkärlek till den musblacka. Här fick jag i tidig ålder lära mig att hantera allt från Shetlands, Welshmountin och Fjordhingstar och alla ston som kom till betäckning. Min pappa arbetade mycket med körning i skog och mark och detta har lagt grunden till ett stort säkerhets tänkande i samband med hästar. Att alltid vara väl förberedd, hålla ordning på tömmar mm och se till att gripa in eller släppa taget i rätt ögonblick. Att alltid vara alert och förutseende i hantering av häst och läsa hästen i varje ögonblick. Att inte tappa sitt tålamod och lära sig få hästen till samarbete genom att vara klok och klurig. Dessa olika aspekter är något som genomsyrat min syn på samvaron med hästen.
Min egen shettis fick jag som fyraåring, ett litet svart sto som vi kallade Svarta. Eftersom jag växte så blev det större hästar i tidigare nämnd ordning. Så för mig har hästar alltid varit en del av min vardag och jag var helt tokig i att rida. Jag red på allt som hade fyra ben, så även våra fjällkor blev till rid och sitt objekt. Fort skulle det gärna gå också, så jag älskade turerna med en av våra grannar som kom förbi varje dag och tog mig med på sin häst i vilda turer. Ja, jag var nog en riktig syster yster! Som vändpunkt på det vilda ridandet så fick jag en D- ponny vid 12 års ålder, Prins Ulrik, som bara hade en växel framåt- full fart. Men då var det inte lika kul längre med vilda turer, så jag gav min den på att jag skulle kunna få den hästen att gå i fin form och vara lugn i alla gångarter. Vi fick köpa honom billigt för han var ju rätt vild, bet fram och sparkade bak. Men efter en tids konsekvent hantering och lugn och ro i stallet så började hans förändring till en lugnare och förtroligare häst. Jag kommer aldrig att glömma den kväll i solnedgången då jag fattade galopp och det var bara en så fantastiskt lugn och rund galopp! Så visste jag att jag hade lyckats, men innan dess så hade det blivit många skenturer och faktiskt var han den första häst som jag ramlat av! Man ska ju ramla av hundra gånger sägs det innan man blir en bra ryttare, men det vet jag inte, det handlar nog också där, om att vara väl förutseende och läsa hästen så slipper man ramla av.
Under ungdomsåren blev det mer sporadisk ridning då skola och utbildning tar tid. Jag har också flyttat runt en hel del för att jag helt enkelt alltid varit öppen och nyfiken på vad livet kan ge. Efter några år av diverse brokig utbildning, jobb och erfarenhet så blev Lipizzanerhästen Pluto Palmito II den häst första helt egna häst som jag köpte i vuxen ålder. Pluto är född –90 och jag köpte honom som fyraåring av min klasskamrat. Jag gick just då på Balettakademien i Göteborg men funderade på att byta riktning igen och det var bara av en slump som min klasskompis skulle sälja sin Lipizzaner. Det var ju en hästras som jag alltid haft ett gott öga till då Spanska Ridskolan i Wien var något kolossalt vackert att se på. Med Pluto började jag där de flesta börjar, att ta lektioner på ridskolan. Träningsnarkoman som jag varit under Balettakademi tiden så blev jag ju snabbt upptagen av att rida dressyr och lite hoppning flera gånger i veckan. Vändpunkten i ridningen för mig började med att jag åkte till hästtandläkaren Torbjörn Lundström som påvisade mig att Pluto hade en hel del skador i munnen som var ridrelaterade skador. Här är ju Torbjörn otroligt ödmjuk och svarar alltid fint på ens frågor, jag vet att jag ursäktade mig för alla mina dumma frågor, men Torbjörn svarade vänligt, att det inte finns några dumma frågor. I alla fall så började jag fundera på vad jag skulle göra i stället. Jag ville ju fortfarande rida dressyr men att börja leta runt efter nya instruktörer är ju som att börja cirkusen med att hitta sadel!!
I alla fall så började jag titta runt lite och läste mycket av Dadde Nätterqvists kunskaper, provade lite olika instruktörer från olika inriktningar men fann liksom inte riktigt ”det där” som jag ville ha, något som var logiskt, lätt och kändes harmoniskt. Genom Lipizzanerförening kom jag i kontakt med Christina Drangel som hade börjat ta upp Bent till Sverige. Jag hade tidigare läst Christinas artikel i Ridsport Special –97 och tyckte att det lät mycket tilltalande men slog då bort tanken på att det skulle vara möjligt. Men jag hade tur att komma med på en kurs för Bent uppe i Gottröra sommaren –99. Med facit i hand av Plutos ridrelaterade tandskador, så fick jag i alla fall bekräftat att der går alldeles utmärkt att rida dressyr med mycket lätt tygelkontakt. Dessutom kan man rida dressyr med vilken hästras som helst upp till en hög nivå av ridningen. En helt ny värld öppnades och sommaren 2000 red jag upp för Riddarprovet och tog upp i Riddarskapet, som Riddare av Akademisk Ridkonst. Jag började undervisa i grunderna av Akademisk Ridkonst på hösten samma år då efterfrågan på undervisning var stor och de som såg mig rida tyckte om harmonin som jag och Pluto kunde presentera.
Jag blev snabbt en omtyckt instruktör då jag kunde på ett tydligt och enkelt sätt förmedla filosofin och träningen av denna lära. Jag hade aldrig ens funderat i de banor att undervisa andra, men nu gavs chansen och det verkade som att jag fått en ny, mer meningsfull uppgift i livet. Det var bara att tacka ja, och se vad som sker tänkte jag. Hösten 2001 åkte jag och Pluto ner till Bent på gården Hof Hellerholz i Tyskland för att praktisera under tre månader. Med den praktikperioden ville jag lära mig mer för att kunna fortsätta lära andra, då jag tycker att det är viktigt att hålla sig uppdaterad som instruktör. Tre månader intensiv träning av mig och min häst på plats var förstås det bästa. Framtidens vägar är oförutsägbara och jag och Bent flyttade ihop och jag bodde ett år i Tyskland där jag fick fler hästar. Jag plussade på med min lilla fjordhingst som bara var tre år då och skulle vänjas att stå på stall och hanteras. Frederiksborgaren Sleipner blev inköpt, han var bara fyra men här kunde jag gå i gång med longerings arbetet. Kallblodstravaren Braut blev inköpt. Han kunde jag börja rida och börja hans omskolningsresa till att en dag bli en fullfjädrad Akademisk Ridhäst. Året därpå flyttade vi upp till Danmark, där vi först bosatte oss på Stengården på Nordsjälland och bildade familj. Efter tre lärorika år på Stengården i Danmark, så köpte vi en egen gård, Lindegården på Lolland. På Lindegården i Danmark bodde och verkat vi under två år. Igen, ödet är inget man rår över och numera bor jag sen hösten -08 till i Sverige igen.
Livet är en spännande resa. För mig har det alltid varit viktigt att följa mitt hjärtas röst. Kanske låter det new age aktigt, men för mig så är det tydligt att det finns något mer här i livet. Att sätta sig själv i fokus och vara lycklig kanske låter egoistiskt, men sätter man inte sig själv och sin egen lycka högst så kan man inte sprida glädje till sina medmänniskor, närstående och barn. Att våga bejaka livet är nog det jag har varit helt klart bäst på alltid. Visst, det krävs mycket att släppa taget om rädslan och våga, men man får så otroligt mycket tillbaka. Att se möjligheterna i varje ny situation, är viktigt. Detta är något som verkligen präglar min undervisning också. Jag ser möjligheterna, inte problemen. Jag gillar verkligen att jobba med hästar och deras människor. Det är otroligt givande och lärorikt. Nu har jag berätta lite personligt om mig själv och mitt tänkande. Tycker att det är viktigt för er läsare, elever och kunder, att få en liten inblick i vem jag är, är ju avgörande i valet av instruktör för många.
